I morse vaknade jag kvart över sju och trodde jag försovit mig. Gick genast upp och bryggde kaffe, trött och smått förvirrad. Sen kom jag på att jag inte började förrän mitt på dagen idag 😂

Så länge jag kan minnas har jag haft svårt att komma i tid till skolan, och senare till jobbet, på morgnarna. I första klass, jag minns att en klasskompis som hette Ulla-Britt kom varje morgon och satt i trappan och väntade på att jag skulle bli klar. Mycket tystlåten och försynt flicka. När jag äntligen var klar fick vi springa till skolan båda två.

På den vägen är det än. Igår däremot, hade jag också tagit fel på tid och trodde att jag började kl 8. Kom inrusande, lite försent förstås, och då sa skolassistenten ”Å vad du är tidig idag”. Jag skulle inte börja förrän 8.30. Oförtjänt beröm fick jag där.

Håhå jaja. Livet är fullt av vedermödor. Tänkte jag i morse där jag satt med mitt kaffe. Jag har undrat många gånger varför Ulla-Britt valde att springa till skolan tillsammans med mig, hellre än att promenera ensam i lugn och ro. Nu när jag skriver detta inser jag svaret. Hon ville förstås ha sällskap, inte gå ensam.