”Den som fotograferar ser mer” sa någon till mig en gång. Det stämmer ju. Idag såg jag för första gången hur fantastiskt vacker kyrkogården vid Norums kyrka är. En sån enastående välskött park. Vilken skicklig och troligen också passionerad trädgårdsmästare de måtte ha.

Jag insåg att jag längtade att bli begraven här. Så morbid är jag. Men fick genast skuldkänslor för att jag tänkte på att svika pappa, farfar, farfars far och mor i familjegraven på den betydligt kargare kyrkogården i Jörlanda 😂 Det är det schartauanska arvet det, inte ens i döden kan jag tillåta mig att välja något lyxigare, vackrare, mera njutningsfullt 😛 En av de viktigaste grunderna i den schartauanska religiositeten är ju att man troget ska stanna kvar på den plats man anvisats.

En av de största och svåraste frågorna i detta det härvarande livet, är varför de stående bilderna lägger sig ner när jag laddar upp dem på sidan? 🤔