För lite mer än hundra år sen fanns en stenhuggare i Sävelycke som hette Svennung Persson. Han hade en liten stuga i Sörhuslia, eller ”Svennungs lycka”. Han var känd för att vara en mycket skicklig stenhuggare. Bland annat gjorde han skifferplattor som såldes i Marstrand. Jag kommer att skriva mer om Svennung i tredje delen av böckerna som jag skriver om Sävelycke.

I bergen i Timmervik och Aröd fanns flera stenbrott. Ett av dem står utmärkt på Skifteskartan från 1840, ”Samfällt stenbrott” står det. I texten står att stentäkterna var gemensamma för hela byn, alla fick bryta sten där. Jag blev nyfiken och ville leta upp det stenbrottet.

Vi cyklade gamla Timmerviksvägen, över Smutten. Ett litet stenbrott såg vi först vid Lillys väg. Det fanns 4-5 olika stenbrott ute i bergen, men alla är inte utritade på den gamla kartan. Sedan in Berghällsvägen, passerade Timmervikens Skafferi och kom så ut på berget. Vi hänfördes av den vackra utsikten och fotade Ramsön, Tjörn, Keholmen… Källsnäs t o m. Men då vi inte såg något stenbrott och inte visste om vi gått rätt (kartan var svårtydd, för den var ritad 1840 och då fanns inte småvägarna här ute, och nästan inga hus) så vände vi och började gå tillbaka.

Men så tog vi i alla fall upp kartan igen och då såg mitt smarta vandringssällskap en liten prick på ett berg. Det måste vara högsta punkten som är utmärkt där sa hon, och det röset hade vi ju sett nyss. Så vi vände och gick utåt igen och nerför berget. Och se, där låg det! Stenbrottet. Så himla kul! Karta och mer fakta kommer i en kommande bok…

Vi tog den ”nya” Sävelyckevägen tillbaka. Förbi åkrar, flera hästar, och så cyklade vi över den ”nya” Sävelyckebron…