När så många är oroliga för sina jobb och sin ekonomi, har jag hamnat tvärtom. Jag får mer jobb, och klarar inte att säga nej. Har tackat ja att jobba ytterligare en dag per vecka. Grundskolorna stänger ju inte, utan kör på som förut. Konstigt, konstigt. Några blir utan jobb, andra har fullt upp. Sjukvårdspersonalen är verkliga hjältar nu.

För mig är allt bra än så länge, men för så många andra är läget osäkert. Alla ungdomarna, och deras uppehållstillstånd. Hur ska det bli? Jag är som handlingsförlamad. Inte rädd för sjukdomen, men för hur den ska drabba de som redan har det som värst, de som ska igenom gymnasielagens nålsöga…

För att bara inte tala om de som sitter fast i Greklands flyktingkaos, de helvetiska lägren där. Resten av Europa stänger om sig, vägrar hjälpa. Om influensan breder ut sig där, jag vågar knappt tänka tanken.

På ytan är allt som vanligt.
Träd blåst omkull…